Kapitel 3. Att hjälpa en Ängel...

Det där med beslut är svårt - att veta vad som är rätt/fel? Vad man bör göra. När det väl gäller.
När det kommer så plötsligt. Drygt 2 veckor har gått och vi sörjer fortfarande Plumsis, vi saknar dom alla ja - ALLA.... Mammis, svartivit, lilltösen, Akiki, Plumsan, Boo, Kattis, Raad.... de finns i våra hjärtan och vi minns dom... Men så ska man kunna gå vidare. Ibland är det svårt att säga nej men då kan man fråga sig om man säger Ja är det inte förr att man innerst inne vill? Det är ju alla JA som vi minns som fyller våra liv med minnen och förgyller vår tid. 


Idag när jag satt på jobbet ringde mobilen det var ett sparat namn "Anna" ändå kände jag inte igen rösten direkt. Men hon kände igen mig. Hon undrade om vi hade nån katt hemma och om vi kunde hjälpa till. Ingen katt hade vi hemma. Ängeln bad så snällt hon var stressad det var lite kaos, hon bad att vi kunde ställa upp nu jag genast om så bara en helg, jag tänkte prata med sötnosen först men vad ska man säga?  Det är inte lätt att göra rätt. Tydligen var Anna och några på "visit" (troligen oönskad) inne i stan hos en herre som tyckte om katter lite för mycket om man säger så...Man får höra om dom ibland, människorna som samlar på djur, på radio i tidningar skvaller vägen. Han är säkert ingen dålig människa han vill säkert väl och brydde sig säkert men ibland kan det ju bli fel om man har en hel katt koloni på en liten etta ja då har det nog blivit fel...Det är lite sorgligt när man tänker på alla djur som far illa (och människor) och man vill lixom hjälpa till det svåra är att veta gränsen. För vissa svårare att inse än för andra. När Anna ringde idag ville jag inte säga nej. jag ville säga Ja något inom min kände att det är viktigt att få sörja att ta sin tid men det är ännu viktigare att gå vidare, att minnas det bästa. Min sötnos sa när jag grät över Plumsan att vi gjorde allt vi kunde och nu kan vi hjälpa den här familjen att få en bra tid en bra start det är bättre att lägga sina krafter och sin omsorg på där den gör nytta, än på sorg.  Så nu blev det så. Dom är här, det vart lite plötsligt. bara en timme efter att hon ringde, men det har ju bara börjat, som man säger.....

Kjelle-Bus skrev tidigare på min blogg "Tycker det är strongt du orkar att vara jourhem , hade jag aldrig fixat hade slutat med att jag behållt allihopa :)" Det svåraste är såklart att lämna bort sin jour-vän (stora som små) det sliter på en och det gör ont men det är sammtidigt underbart så länge som det varar :) Vi hade bestämt oss från första början att INTE behålla nån katt no-matter what för tummar man på det så blir man ju en crazy-cat lady med en hell flock och då gör man ju ingen nytta längre då är det ju snarast en o-gärning en katt kan bli 20 år jag är 24 det är en livstid.  Det är ett svårt men man måste att göra det man vet är best,  inte det som man känner för stunden.

Då var det dax för kapitel 3. att börja: välkommen in! 

Ps. tack alla mina sötnosar änglar och blogg-svanasar där ute för fint stöd (och för att jag bara fått snälla kommentarer! - jätte tack!)   <3